Jag hade gått i skolan en vecka när vi hösten1952 flyttade från lokalredaktionen på Skomakargatan 52 i Arvidsjaur till den lilla vindslägenheten hos Larssons på Vitbergvägen 2 i Skellefteå.
Här med de stora tjejerna i "skrubben" intill vår vindlägenhet.
Eva Larsson till höger. Hon till vänster bodde på andra våningen. Den familjen hette Örnkloo.
Vi skulle vi komma att bo i i den lilla vindsvåningen i nästan två år, tills vi fick en tvårumslägenhet med matvrå i kvarteret Yxan på Hyttlidgatan 63, högst upp.
Jag minns hur pappa med hjälp av en pack-cykel som han lånat på jobbet flyttade hela vårt bohag.
 |
| Kvarteret Yxan |
"Det känns så konstigt i ögonen!" sa jag
Lampskärmens ränder hade börjat flyta in i varandra och
jag försökte krampaktigt att hålla dem isär.
Mamma hade just berättat att vi skulle flytta.
Jag hade inte ens anat det. Och nu bara sa hon det.
Vi skulle lämna lokalredaktionen där jag vuxit upp under
pappas skrivbord.
Pappa hade fått jobb på centralredaktionen.
Jag skulle just börja skolan.
Stan skulle ha mer att erbjuda mig. Trodde man. Sa dom.
Mamma ville flytta hemåt, ner till kusten igen.
Det blå, det röda, det gulbruna och det beiga... Jag
kunde inte hålla isär skärmens ränder längre.
Jag skulle få lämna Bosse och Maj-Britt. Dom skulle inte
längre kunna ta emot mina fönstersignaler. Den upp-och-ner-vända Kalle-Ankan
som betydde "Kom fort". Jag skulle få vänta, vara ensam. Ensambarnet.
De trygga lekarna på gården. Den lätta yrseln när man
vågade sig ut lite längre, till nya gårdar och andra barn. Men hela tiden nära
hem.
Flytta? Då kunde man ju inte ta sig hem igen.
Tanterna på ordenhuset! Förebilder och mödrar.
Dom hjälpte mig klippa smala trasor till dockväven. Dom
hjälpte mig till toaletten i den kalla farstun. Dom levde andra liv än vi. Vi,
den lilla familjen, var här tillsammans i en slags tillfällig storfamilj. Jag
var lycklig i den.
Kortspelskvällar hos grannarna. Jag somnade bakom
ryggarna i soffan, fantiserande att tant Vivvi var min mamma. Hon skulle passa
mycket bättre till pappa och till mig. Mamma skulle passa med farbror Arne.
Skidfärder den långa milen upp till fjället med paus i
Apelsinbacken. Sol och gula skal i snön. Matsäck och vila på fjällsidan. Och så
hem igen.
Vårt trädgårdsland vid sjön med jättestenen jag besteg.
Rabarbern vi satt under när det regnande. Prins Gustavs Öga och Reseda i slänten
för mammas skull.
Jag försökte åter förklara för mamma vad som hände med
mina ögon.
"Det är ju för att du gråter", sa hon. Hon
förstod ingenting!
Jag höll envist kvar blicken vid skärmens upplösta
ränder.
Det berodde ju på ögonen!
Bilderna flöt bort.
Det här skrev jag i mars 1989...
Ett halvår tidigare, den 5 augusti 1988 hade min halspulsåder brustit... det var mycket dramatiskt!
Jag låg tre månader på Neurologen på KS (Även detta kom jag att skriva om på kursen)
Jon skulle just börja sexan.
Jag var sjukskriven i nästan ett år. Ett läsår blev det i alla fall.
I februari anmälde jag mig till en tvåveckors kurs på Levande Verkstad.
Kursen hette "Från Bild till Ord".
En av Bild-ledarna var Annika Fidler, som också lett två studiecirklar som jag gått på några år tidigare. Ledare för skrivandet var författaren Inger Alvén, En dag var ämnet "Ett Barndomsminne". Vi skulle göra en bild - en stor bild.
Medan vi tysta jobbade med våra bilder i pastellkrita och bomullstussar med lite olja kom minnena fram, blev tydliga och sen kunde jag skriva. Målningstekniken hade vi testat ett par timmar en förmiddag tidigare.
I den lilla backen började jag åka skidor.
